Det här är Helena Franzén

Hennes verk berättar om att vara i rörelse, att existera i tid och rum, att vara kropp i sin helhet och i sina delar. De berättar om de hur de inre och yttre landskapen interagerar, skiftar plats, upprepar sig, försvinner. För att återuppstå på nytt.
Helena utforskar kroppens oändliga möjligheter med sträng koncentration, det må vara en handleds vinklar- en skuldras kurva, en handflatas sensoriska yta. Tyngd, lätthet- vad betyder det att trycka en sluten hand mot golvets hårda yta? Hur många sätt går det att flytta en kroppsdel, ge den en plats i rummet? Vad uppstår i mellanrummet? Rörelse? Tomhet? Rörelserna tycks alltid vara omslutna av en tyst rymd som skapar en textur som lägger sig snuddande nära huden. Rörelsen är allt. Rörelsen skapar mening.
Processen börjar alltid i studion, ensam. Vad ska bli verkets vokabulär, vilka är kvaliteterna? Är luften hon rör sig i tunn? Eller är den fylld av motstånd? Vilken relation till rummet ska kropp och rörelse ha? Vilka begränsningar är intressanta att sätta upp att brottas med och mot?
I nästa skede, i mötet med dansarna, utvecklas materialet, läggs nya lager, skapas nya skiftningar. Dansarnas tolkningar är centrala. Varje dansares personliga kvaliteter möter rörelsematerialet som ska utföras och utforskas.

Var är handen i detta nu?
Rummet, tiden binder samman elementen, bygger strukturer.
Rörelserna skapar stråk, gör de mentala och verkliga rummen läsbara.
Korsningar, brytpunkter.
En rumslig framtoning av linjära element,
Ibland ogenomträngliga, ibland en kil.
Imaginära material i rummet väcks till liv:
Böljande, kantiga, intimt undflyende.
Allt i rummet fungerar som material
Som sensoriska spröt är texturerna,
Vi ser dem inte men känner
Det är taktilt, en hand
Känsla av hud är starkt.

Dansen har beröringspunkter med så mycket; kropp, rytm, tid, rum, text, språk och mänsklighet., som Merce Cunningham säger: dans är en andlig övning i fysisk form.
Vad är det som tar vid där språket slutar? Vem är jag där? Är vi hemlösa eller hemma? Grovhet. Råhet. Stränghet. Frånvaro att vilja behaga.
När jag tänker på Helenas arbete går mina associationer till Paul Klee och Hilma af Klint. I likhet med Birgit Åkesson har dansen för Helena varit den metod där utforskandet, undersökande, kan göras ärligt utan förbehåll. Klees systematiserande, hans stränghet och flyktighet tycker jag mig också ana i Helenas konstnärsskap.
Antikens retoriker använde begreppet rytmzein för att beskriva hur en bra talare kunde få auditoriet i svängning, gungning, dra in lyssnaren.
Jag vill dras in och hamna i gungning.
Helenas verk understryker människolivets allvar- en frigörelse från det som vill behaga, som önskar kvalificering och t.o.m tillhörighet. För Helena tycks det handa om att återvända, försöka återvända till det mänskliga, det ursprungliga. Konsten när den erövrar livet, människans okränkbarhet. Det upphöjda och sårbara som det är så svårt att tala om, som så lätt blir banalt.
I Helenas värld lyckas dansen nå bortom det banala. Dansen erbjuder henne att erövra vår mänsklighet.
Jag tror att Helena i sin person och sitt konstnärsskap härbärgerar paradoxer, hon är fascinerad av språk, text men vill nå bortom orden- det finns sådant som inte låter sig fångas av ord men likt en mystiker så talar hon om det osägbara. Likt poeten undersöker hon mellanrum, detaljer som bär på helheter men som är viktiga, tunga. Hon styckar upp, dekonstruerar sammanhang där dessa inte finns. Dansen erbjuder det rum där paradoxer kan härbärgeras.

.. att stanna i detta flyktiga, att med rörelsen undersöka ett tillstånd som inte låter sig utforskas på annat sätt än genom dansen….

Helena Franzén är en koreograf hängiven rörelsens gränslösa variationsrikedom.– en koreograf vars verk präglas av det precisa i rörelsekvalitet och uttryck. Hennes verk beskrivs ofta med ord som ”fysisk intelligens”, ”rörelse-poesi med nerv och närvaro”, ”…skapar den artikulerade kroppens poesi” – beskrivningar som tydliggör hennes plats i det svenska danslandskapet. Det exakta i en balansförskjutning eller hur en arm skälver till – det är det som ger det koreografiska dess kommunikativa kraft.

Det finns i Helena Franzéns arbete en eftertänksamhet, en medveten försiktighet som skapar revor i rörelseflödet. Som stannar upp och kan övergå i ett stackaterat nästan nervigt tillstånd. Koreografin ger en upplevelse av att pendla mellan febril aktivitet och stilla reflektion – att vara i rörelse. En axel eller fot sätter igång en impuls som smittar, ändrar riktning och tonar bort. Undflyende, drömskt och djuriskt. Smygande kattlika rörelser som accentuerar det dynamiska och överraskande.

En konstnärs verktitlar kan ofta ge en ledtråd, vara ett slags vägvisare för åskådaren. Hos Helena Franzén väcker flera titlar nästan en rent fysisk nyfikenhet. Ord och kropp i dialog. Trigger Point (2010) kan associeras till akupunkturens begreppsvärld. När vissa punkter på kroppen aktiveras harmoniserar de med en annan punkt långt från den som gör ont. Något börjar någonstans och har en hittills obekant förbindelse någon annanstans. Slippingthrough my fingers (2011) – orden är fysiska. Vi har alla ett kroppsligt minne av att i händerna hålla fast något som är på väg att försvinna. Vatten, sand eller kanske livet självt.

Helena Franzén är en dansande koreograf som tillbringar många timmar i studion för att utforska nytt rörelsematerial. I samspelet med dansarna, deras olika sätt att möta och tolka rörelserna förändras och fördjupas materialet. Djup förtrogenhet med det givna materialet paras med dansarnas egenart. Relationen musik och rörelse är fundamental i Helena Franzéns koreografiska arbete. Tillsammans med musikern/kompositören Jukka Rintamäki har hon skapat närmare tio verk. Verk som genomsyras av ett gemensamt dramaturgiskt tänkande där musik och rörelse skapar intrikata och komplexa möten. Musiken och dansen ges likvärdig plats. Jukka Rintamäkis elektroakustiska musik ger ett audiovisuellt rum för dansare och åskådare att mötas i. Ett rum där det emotionella och associativa upplevandet får ta plats.
Helena Franzéns koreografi är mångtydig och skapar lika många tankar som känslor. Det koreografiska skapar möjlighet för ”Känslans skärpa, tankens inlevelse” för att låna filosofen Martha Nussbaums boktitel.